Varför måste man bli nervös vid vissa tillfällen?! Det är väl ändå en helt och hållet onödig känsla. Jag menar, man blir oftast nervös för att man är rädd för att göra bort sig eller liknande, när man ställs inför något viktigt, när man bara vill göra sitt absolut bästa. Sen blir man nervös för att man har prestationsångest eller något åt det hållet och den nervösa känslan gör allting bara värre. Man gör fel, man säger fel, man spelar fel, osv osv, just för att man blir nervös.
Det blir bara en ond cirkel. Man blir nervös för att man vill göra bra ifrån sig och känslan gör så att man gör sämre ifrån sig än vad man egentligen kan. En väldigt onödig känsla helt enkelt. BORT MED DEN!
Om jag tar mig själv som exempel. När jag ska spela piano så skakar jag så att jag knappt kan gå, sen när jag sitter på scenen och ska spela så skakar mitt ben, det jag ska trampa på pedalen med, så mycket så jag blir distraherad och orolig att det ska höras, så jag istället spelar fel på pianot... Jag blir nervös att jag ska spela fel och just på grund av det så spelar jag fel. Om känslan inte hade funnits, gud vad mycket roligare det hade varit att spela inför folk!
Samma när vi måste hålla föredrag i skolan. Jag kan det utan och innan när jag tränar men när jag står där inför klassen (folk jag känner, folk jag kan prata med hur mycket som helst annars och svamla på med) så tappar jag greppet. Jag börjar stamma, prata fort, glömmer att titta upp, glömmer vad jag ska säga och allt går åt skogen. Att stå och hålla föredrag är bland det värsta jag vet. Just för att jag blir så inni helvete nervös.
Det blir bara en ond cirkel. Man blir nervös för att man vill göra bra ifrån sig och känslan gör så att man gör sämre ifrån sig än vad man egentligen kan. En väldigt onödig känsla helt enkelt. BORT MED DEN!
Om jag tar mig själv som exempel. När jag ska spela piano så skakar jag så att jag knappt kan gå, sen när jag sitter på scenen och ska spela så skakar mitt ben, det jag ska trampa på pedalen med, så mycket så jag blir distraherad och orolig att det ska höras, så jag istället spelar fel på pianot... Jag blir nervös att jag ska spela fel och just på grund av det så spelar jag fel. Om känslan inte hade funnits, gud vad mycket roligare det hade varit att spela inför folk!
Samma när vi måste hålla föredrag i skolan. Jag kan det utan och innan när jag tränar men när jag står där inför klassen (folk jag känner, folk jag kan prata med hur mycket som helst annars och svamla på med) så tappar jag greppet. Jag börjar stamma, prata fort, glömmer att titta upp, glömmer vad jag ska säga och allt går åt skogen. Att stå och hålla föredrag är bland det värsta jag vet. Just för att jag blir så inni helvete nervös.
RSS Feed